Klockan sju på morgonen efter 32 timmar latensfas kom nya skiftet med barnmorskor och betsämmer sig för att kolla hur öppen jag är; 6 cm. Det bestäms att värkstimulerande dropp ska sättas och sagt och efter frukost och förberedelse sätts droppet klockan 10. Nästan genast startar värkarna med 2-3 minuters mellanrum och 1-1,5 min långa. Oj oj det var bara att hänga på och fortsätta andas som förut. Jag stod mest hela tiden och M masserade min rygg. Men även om det gjorde väldigt ont så kände jag att det funkade att andas genom värkarna och fokusera. Med jämna mellanrum kom barnmorskan in och undrade: nån mer smärtlinding? Vilket mest gjorde mig förbannad. Jag hade ju skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha medicinsk smärtlindring och jag klarade det väldigt bra genom att andas. Inte en enda gång skrek jag eller sa att det gjorde för ont eller att jag ville ge upp. Jag bara andades och höll käften. Jäkla barnmorska.

Efter 3 timmar så hade jag öppnat mig 10 cm men det var en sista kant kvar. Den sista biten tog en timma och det var nog den jobbigaste biten. För nu sa barnmorskan att de inte kunde se barnets hjärtljud när jag stod upp och de tvingade mig att lägga mig på sängen för att sätta in en skalpelektrod. Värkarna var klart jobbigare att ta liggande förutom att det är en mindre effektiv position att vara i för att förlossningen ska fortskrida så snabbt som möjligt. Nu var värkarna riktigt tuffa och jag kände att jag orkade men att jag låg på gränsen för vad jag kunde andas mig igenom. Då kommer barnmorskan igen och sätter upp droppet ytterligare, fast värkarna kom var 3e minut. Jag säger åt henne att låta bli och säger att de är starka och täta nog som de är men då säger hon att hon vill kolla hur mycket bebisen orkar! Hon vill alltså skruva upp värkarna till max vad bebisen klarar utan att vara alltför påverkad och skiter i vad jag säger. Då bestämmer jag mig för att testa lustgas en stund för att se om det kan hjälpa mig att klara det extra trycket. Fast jag ville inte ha särskilt mycket på så de satte en låg procent kvävgas jämfört med syre och eftersom min andning gick ut på att andas in för att sedan andas ut hela värken igenom så fick jag inte i mig tillräckligt för att känna nån effekt. Alltså struntade jag i lustgasen efter en halvtimma.

Klockan 14 sätter krystvärkana in och mitt i detta är det skiftbyte med barnmorskor igen. Lite kaotiskt. Vilken jäkla kraft! Det gick inte att stå emot utan kroppen krystade automatiskt. Nu gick det ju inte heller att andas ut långsamt utan det blev nån slags djurisk stötvis andning som kom. Jag står upp större delen av tiden men en läkare kommer in och säger att jag måste lägga mig ner för bebisen är för påverkad när jag står upp. Efter 25 min har bebisen nåt bäckenbotten och nu tycker läkaren att bebben måste ut. Alltså säger de till mig att ta i allt vad jag är värd och efter 3 värkar är Krigis ute! Tyvärr så gick ju det för fort för att vävnaderna skulle kunna hinna töja sig och jag brister rejält. Hela vägen bakåt och en partiell bristning av slutarmuskeln också. Det visade sig att Krigis mådde topp och läkaren ber i princip om ursäkt för att han pushade på förloppet och spenderar 1,5 timma på att sy ihop mig.

M och jag efter det bekanta oss med Krigis och han är inom en timma på och snuttar på bröstet.

Sammanfattningsvis så känner jag att jag kände mig stark och blev aldrig riktigt rädd. Smärtan gick bra att hantera, förutom 30 min med lustgas (som förmodligen inte gav nånting pga för låg konc och att jag bara andades in en gång varje värk) så klarade jag det utan medicinsk smärtlinding. Det känns verkligen som om jag går från min förlossning med en känsla av att man klara så mycket mer än man tror och att det kan ge mig styrka i andra situationer i livet. Superhäftigt! Samtidigt så är jag inte så nöjd med barnmorskorna och det var ju inte topp att brista som jag gjorde, men känslan är ändå sammantaget väldigt positiv.

Jag hade trott att jag skulle flippa ur och skälla ut M vid några tillfällen men jag tror inte att jag höjde rösten en enda gång. Det var som om jag var för fokuserad för att slösa energi på det. Men så skötte han sig ju exemplariskt också…