Så har nu lilla krigis levt sina första tre veckor utanför livmodern. Vad jag inser är att man kan aldrig i förskott förbereda sig på hur det är att få barn. För mig så många blandade känslor som jag inte hade kunnat förutse.

Å ena sidan en känsla av mirakel, att den här lilla varelsen kommit till oss, att han är så fantastiskt perfekt, så fin, luktar så gott och i hans ögon finns på nåt märkligt sätt så mycket djup redan. Jag kan inte få nog av hans närhet och jag tror nog att det är mer för min än för hans skull som han och jag sover tätt intill hela natten. Jag blir stressad om han är för långt borta. Jag misstänker att han tycker att jag är lite jobbig som vill pussa honom i ansiktet mest hela tiden. Och som har 300 töntiga smeknamn på honom som jag sjunger med olika melodier när vi byter blöjor; gullgoset, älsklingsvännen, älsklingsgoset, älsklingsgullebarnet, gullesötnosen, sötegoset… Need I say more, M är uppriktigt orolig för att jag ska totalklemabort honom.

Å andra sidan en orolig stressad känsla. En viss oro att inte räcka till. Inte veta hur jag ska trösta på bästa sätt. En stress att vilja optimera omhändertagandet. Kastar mig över alla möjliga böcker; Nära barn, Barnaboken, I huvudet på din bebis osv. När jag nånstans inser att vad jag måste hitta är min instinkt och min väg. Han finns ju här, jag behöver bara observera, försöka tolka, försöka, bara vara där.  Nånstans finns också en oro över att känna mig låst. Och den känslan hänger ihop med skulden. För så ska man inte ens tänka på att känna när man har längtat så och kämpat så. Ibland längtar jag tills han är lite större. När jag kan förstå honom bättre. När den mesta spädbarnstiden är över och allt prövande, lära kännande och skrik och panikgråtande är över. Då skäms jag för jag vill ju njuta av varje sekund och leva här och nu. Men det är inte alltid så lätt när man har vyssjat och tröstat i ett par timmar, klockan är halv ett på natten och man undrar om han någonsin kommer somna. Och undrar vad man gör för fel.

Att få barn förändrar verkligen livet. Nu är det nån annan som bestämmer. Ett litet pyre som man är beredd att göra precis allt för. Och en gnagande oro i bakhuvudet om man kommer att orka och klara av det på bästa sätt. Jag måste hitta ett sätt att släppa prestationsångesten och bara vara, bara känna och lita på mig själv och på att det är tillräckligt att vara där och göra sitt bästa.