Varning till känsliga tittare….
Häromdan pratade jag med M om att jag är ledsen över att det inte verkar gå så bra för mina bloggvänner när det gäller kampen för biologiskt barn. M som tycker att jag engagerar mig för mycket sade snabbt ”men det är ju bara att adoptera”. Jag slog genast bakut och tyckte att han avfärdade det för lätt och menade att det ju ändå är en sorg som man behöver bearbeta samt vara i, den att inte få/ha problem med att få ett biologiskt barn. Han menade att han inte hade haft något som helst problem med att adoptera ett barn istället om det inte funkat för oss. Vilket är himla lätt att säga när vi nu har haft turen att få Jonatan. (Som är det namn han fått, Krigis känns inte längre aktuellt som smeknamn…).
I alla fall fick det mig att fundera; vad är egentligen skillnaden mellan ett biologiskt och ett adoptivbarn?
Det mest uppenbara är ju att ett biologiskt barn ärver föräldrarnas gener. Vilket betyder att ens barn kan likna en själv när det gäller kroppsliga attribut. Sedan kan också delvis talang ärvas, som tex musikalitet och sinnelag som humor. Medan mycket annat också beror på miljö och uppväxt.
Vilka mer skillnader finns det? Jo självklart graviditet och förlossning samt också i många fall första tiden med barnet. Det går man ju miste om med ett adoptivbarn. Vad man däremot ofta får är kopplingen till ett annat land och i många fall har jag förstått att föräldrarna spenderar en hel del tid i landet där barnet är fött innan de åker hem. Man får också möjligheten att ge det barnet ett bättre liv än det skulle ha fått i sitt hemland.
När jag funderade över det här kom jag att tänka på att jag inte riktigt kopplar Jonatan till min graviditet och förlossning. Nu när jag får lära känna honom mer och mer och ser framför mig den fantastiska möjligheten att få lära känna, stödja och vara tillsammans med den här lilla varelsen medan han växer upp och lär sig mer, så känns graviditeten så oviktig i sammanhanget. Den pågår i nio månader och min resa som föräldrar handlar om hela livet. Missförstå mig inte, jag är otroligt tacksam för att jag har fått uppleva en graviditet, men i sammanhanget är det inte lika viktigt.
Jag är också rätt så ointresserad av vem han kommer att likna när han växer upp. För mig är det så uppenbart att han är en unik individ som på ett sätt har väldigt lite med mina och Ms gener att göra. Han är ju sin egen person oavsett.
Enligt det yogiska tankesättet så består en människa förenklat beskrivet av tre komponenter; kroppen, sinnet och själen. Kroppen och sinnet är det vi upplever och lever i världen med och som härbergerar själen. Hur dessa två ter sig har en hel del med våra gener att göra, men också med miljö och uppväxt. Själen däremot kommer enligt detta tankesätt inte in i fostret förrän i vecka 16. Man ärver alltså inte sin själ av sina föräldrar utan själen väljer själv vilka föräldrar och vilken situation den ska födas till, med tanken att den ska utvecklas och lära sig nya saker i detta liv. Med det tankesättet, man måste nog tro lite på ödet också, så väljer också själen i det adopterade barnet att födas till föräldrar som inte kommer att behålla den. Utan den väljer en situation där den ska få nya föräldrar och kanske ett annat hemland som destination.
Vad är då själen för nåt?? Jag tänker mig att den är den del av oss som är vårt sanna jag. Som är del av något större och som är oändligt, inte förgängligt. Den del som är det vackraste vi har och som man kan ana när man tittar in i ett oskyldigt barns ögon och ser ett djup och ibland en visdom som man sällan ser hos vuxna. Barnen är ju mer naturliga och har en bättre kontakt med sig själva, inte ännu märkta av alla turer i livet som får oss att tappa kontakten med vår själ. Kort sagt; vårt sanna jag och inre visdom och på det sättet också en stor del av det som utgör vår person.
Om man tänker på det här sättet så är det uppenbart att det man ärver av sina föräldrar; kroppen och sinnet, inte alls är lika viktigt i resan med en annan människa som det som man inte ärver vilket är själen. Alltså kan man tänka sig att det inte borde spela nån som helst roll om det barn man har tagit till sig och följer genom livet är ens biologiska barn eller ett adopterat barn.
När jag tittar och är med Jonatan känns det extra självklart. Det är så ointressant att han kommer genetiskt från mig och M. Han är ju sin egen lilla individ och med en själ som är klok och fin och som jag har så mycket att lära av. Vi tycker ju att vi som föräldrar har så mycket att lära barnen, men vi har mer att lära av dem. Och att få vara med på deras resa i livet och se dem utvecklas, oavsett genetik eller inte, är ju den största gåvan man kan få.
Jag vet, det låter flummigt. Och frågan är om jag hade haft det här resonemanget om jag själv inte kunnat få ett biologiskt barn. Det är ju lätt för mig att tänka så som sitter här med Jonatan. Men jag känner på nåt sätt i djupet av mitt hjärta, eller är det kanske min själ som talar, att det är sant.
