Imorgon blir Jonatan 12 veckor gammal. I den fina boken som jag trodde att jag skulle lusläsa mer än jag gjort ”Växa och upptäcka världen” så påstår de att runt vecka 12 går barnen igenom en utvecklingsfas. Under den här fasen så brukar världen bli lite extra påfrestande och utmanande för dem, i och med att deras sinnen och motorik tar ett utvecklingssprång. Det här resulterar i att de i några dagar blir lite extra klängiga och kinkinga för att sedan gå ur fasen med nya färdigheter.

Olika barn koncentrerar sig på att lära sig olika saker under den här fasen. Tydligen brukar det hända en hel del med deras motorik och kroppskontroll. Som att de kan hålla upp huvudet helt själva, rulla runt på mage från rygg, sitta upprätt när han lutar sig mot en och sticka tårna i munnen. Bland annat. Jonatan kan inte nåt av detta. Huvudet floppar åt alla håll och kanter utan kontroll, rulla runt är det inte frågan om och han är alldeles för tjock för att lyckas få upp tårna ens i närheten av munnen. Det enda jag har märkt är att han nu lyckas gripa tag i sina leksaker och gärna stoppar dem i munnen. Samt att han håller hårt i min tröja varvat med att liksom smeka mig över bröstkorgen när han ammar. Men det här med kroppskontroll verkar inte riktigt vara hans grej än.

Däremot tror jag att han har koncentrerat sig på att utveckla sitt tal. Han kan ligga och titta en djupt i ögonen i evigheter och snacka och gurgla på. Han gillar också att titta intensivt på människor omkring honom. På mammabarnyogan idag så stirrade han ut en annan mamma under hela passet. När jag själv gör yoga med honom brevid varje morgon så tittar han förundrat på istället för att leka i babygymmet. Han blir också helt totalfokuserad när jag sjunger för honom.

Jag tror helt enkelt att hans lilla personlighet är fokuserad på att titta, lära och lyssna och inte vara så aktiv själv.

I slutet av kapitlet finns det en rad lekar man kan leka med barnet för att hjälpa det i sin utveckling. Intresset var noll när jag testade dem på Jonatan idag. Det kändes som om han inte fattade nåt och var alldeles för liten för dem. Jag kanske borde känna mig stressad nu och undra om det är nåt fel på mitt barn. Men det gör jag inte alls. Han är alldeles perfekt som han är. Han bara tar saker i sin egen takt. Så det så.