I natt låg jag vaken i 3 timmar. Kunde inte somna om efter kl3 amningen. Tänkte på allt möjligt. Men så lyckades jag snöa in på grubblerier huruvida vi kommer att försöka med IVF igen i framtiden för ett andra barn. På nåt sätt kände jag mig stressad över den tanken.

Jag tror att det startade med Ms kommentar igår om att vi kunde åka till Costa Rica nästa år med hans jobb för att stanna där i ett par år. Vi har pratat om att jobba utomlands förut. Då sa han att jag kunde jobba med det och det eller det eller så är jag gravid med vårt andra barn. Va?! Han tycks inte ha fattat att vi har svårt att få barn och att vi hade en j-vla tur när vi fick Jonatan.

Han har en kompis som försökte bli gravida i flera år och till slut lyckades med IVF. Ett halvår efter förlossningen blev hon gravid på naturlig väg helt oplanerat. I hans okomplicerade och överpostiva hjärna kommer det hända oss också. What about mina äggledare som inte har nån passage? Verkar som om han glömt den lilla detaljen. Om det ska bli nåt mer är det IVF som gäller. Jag har aldrig behövt drabbas av ett negativt besked vid en IVF. Jag är inte säker på att jag vill ge mig in i den leken igen när jag nu tog mig helskinnad och osargad ur förra gången.

Jag vill inte tänka på fler barn. Jag vill bara njuta av Jonatan och vara nöjd med det. Vi har haft sån fruktansvärd tur och jag vill bara inte gapa efter mer. Det känns inte rätt.