Spinner vidare lite på Thibbs tankar kring papparollen. När M kommer hem från jobbet är han speedad och har ofta fortfarande jobbet i tankarna. Han förväntar sig att Jonatan genast ska titta på honom och prata med honom. Men han behöver lite tid för att ta den kontakten. Med mig som han är med hela dagarna går det ju i perioder när han skrattar och pratar och fokuserar på mig och andra stunder vill han inte ha kontakt utan tittar på annat, alternativt är gnällig.

Man behöver alltså tillbringa lite tid med honom för att få de där guldstunderna. Men det verkar inte M ha fattat, han vill liksom bara segla in och få det gottigaste direkt… Om han sedan säger att han ska ta hand om honom en stund efter jobbet så lägger han gärna ner honom nånstans och sätter igång och jobbmailar. Dålig stil tycker jag. Då blir Jonatan grinig efter bara en liten stund. Han har liksom inget tålamod med honom.

Nästa vecka ska jag på 4 dagars yogakurs. Då kommer M ta hand om honom halva dagarna. Det tror jag är jättebra för deras kontakt och Ms förståelse för honom och vad han behöver. Frågan är bara om mamma kommer att kunna slappna av? För varje vecka som går så blir jag mer och mer fokuserad på Jonatan och kommer honom närmre och närmre. Jag vet ju att jag är den som tar hand om honom bäst just nu. Nu gäller det bara att släppa kontrollen och låta M ta ansvar också och ta hand om honom på sitt eget sätt. Men jag kan bara inte låta bli att tycka en massa….