Krigis är här! Han är helt underbar och jag är proppfull av mammahormoner som gör att jag skrattar och gråter om vartannat! Tänkte bara tanka upp några bilder nu och återkommer med ”the gory details” om förlossningen. En liten förhandshint kan vara att det var det jävla jobbigaste men häftigaste jag varit med om i hela mitt liv! Krigis mår topp i alla fall och vi var på BB i 5 dagar och bara kokoongade vi tre tillsammans, helt underbart. Jag är mer kär i min man än jag nånsin varit, han här världens mest fantastiska med Krigis och under förlossningen var han en klippa!

Fortsättning följer…

På översta bilden är han 5 timmar gammal och på nedersta 5 dagar.

Har nu haft oregelbundna värkar i 16 timmar. Det verkar inte vilja bli nån fason på dem alls. Pendlar från var 5e minut till var 20e och ibland är dem 1,5 minut långa och skitjobbiga och ibland 20 sekunder. Undras om Krigis och jag tänker slå rekord i längd på latensfas hemma. Jag tycker att vi satsar på det. Just nu känns ändå Krigarns ankomst rätt långt borta. Men uppenbarligen är vi ju på gång på nåt sätt och slipper bli igångsatta som tydligen är rätt otrevligt.

On the upside dock är att jag har slutat spy och må akutilla. Nu får jag faktiskt i mig en mango utan att vilja kasta upp den igen! Det är också rätt fantastiskt att man om man är tillräckligt trött lyckas somna mellan värkarna på 10 min så jag har nappat utav bara helvete de senaste 16 timmarna. Det kanske ersätter nattens förlorade sömn, känner mig faktiskt hyfsat pigg nu. Nu kommer en värk. Talk to you later!

Kan nog inte förneka att det är värkar längre. Slemproppen uppenbarade sig också för en kvart sen. Hå hå. Jag som hade tänkt få sova en god natts sömn. Idag var jag nämligen barnvakt för en kompis ett och ett halvt åring från 8 på morgonen och eftersom jag är uppe och kissar halva nätterna samt aldrig somnar innan 12 så blev det ca 6 timmar sömn igår natt. Skit också, jag visste att jag skulle ha sagt nej. Men de var ju så desperata efter barnvakt. Det finns inte en chans att sova igenom de här värkarna. Gör skitont. Om det gör ont såhär i början så bådar det ju verkligen gott för resten av värkarbetet och förlossningen….

Jaha så sitter man uppe mitt i natten och undrar huruvida värkarbetet har börjat eller om jag bara har magknip. Känner mig lite bimbo som inte kan avgöra det. Men jag har inte riktigt koll på vart tarmarna håller hus nuförtiden måste jag ändå säga till mitt försvar. Det gör ont i nedre delen av magen och strålar ut i ryggen och efter varje gång känner jag att jag måste gå på toa, men det verkar ändå inte vara problemet riktigt… Hursomhelst så är ”värkarna” extremt oregelbundna med allt från 5 till 20 min emellan. Det är bara att vänta och se antar jag. Men sova verkar lönlöst….

God natt Sverige, wherever you are. (ripoff från Jack Killian en röst i natten min favvoserie när jag växte upp, det fanns ingen som kunde moralisera så förträffligt som honom)

Jag har fått höra att jag är en usel bloggare. Och det stämmer. Men nu tänkte jag uppdatera för de som är intresserade. Jag har kookongat lite på sista tiden sedan jag slutade jobbet för två veckor sedan. En till vända av 4-dagars yogakurs och sedan fixat, tagit det lugnt, försökt varva ner. Vilket inte alltid är så lätt… Jag och Krigis mår bra i alla fall. Vi har inte fysiskt särat på oss ännu. Jag är inte riktigt redo än och det tror jag att han känner. Beräknade datumet är på onsdag så teoretiskt sätt kan det ju ske när som helst…

De senaste veckorna har jag kämpat med att få M att engagera sig i förlossningen, läsa på och prata om den. Han har inte varit så villig eller intresserad. På nåt sätt har det känts som att han har varit nöjd med att jag har läst på och tränat daglig yoga och andningsövningar. Men jag klarar det ju inte utan hans hjälp och stöd. Himla karl. I alla fall så kläckte han idén att vi skulle bjuda över hans före detta yogalärarinna på brunch idag för att höra lite från henne. Hon födde barn för 3 år sedan och det var tydligen en fantastiskt upplevelse… Sagt och gjort. Hon kom över i morse och mötet var helt suveränt och över förväntan för min del. Jag hade förväntat mig massor med flum flum och oj det gjorde inte alls ont utan vara bara underbart. Men det visade sig att hon också är människa och kunde ge väldigt många handfasta tips och också beskriva hur man kan känna i de olika faserna och att man får räkna med att vid en eller flera tillfällen bara vilja ge upp, gå ut därifrån, inte orka mer smärta, skälla ut sin partner för noter osv. Jättebra för M att höra som kanske hade fått nån idé om att det här skulle gå så smidigt så. Men det är jobbigt för alla, mer eller mindre och hans roll är jätteviktig i att stötta, peppa, ta emot skit osv…. Fick lite schyssta andningstips också. Så nu känns det bättre inför the big day.

Idag besökte vi Södertälje BB. Vi bor bara 25 min med bil därifrån och det är mindre tryck på den förlossningsavdelningen än inne i storstan. Det kändes bra. Kanske inte världens charmigaste inredning kanske men det var lugnt och skönt där. Jag tror att vi satsar på att åka dit. Förlossningsbrevet håller jag fortfarande på och filar på. Kanske lägger ut det vid ett senare tillfälle.

Vad är 40-talisternas problem egentligen? Ms gudmor ringde häromveckan och ville prata med mig. Innan hon ens hade frågat hur jag mådde var hennes första fråga: hur mycket har du gått upp i vikt? Tydligen är det fantastiskt intressant. Det är också den ständiga frågan på Ms mammas läppar. Seriöst, jag har inte fått frågan från nån under 60 bast. Ms mamma: ”själv gick jag upp 7 kg under båda graviditeterna och kom i mina vanliga jeans när jag åkte från förlossningen”. Min egen mor (som nu väger 90kg) gick också upp mellan 6 och 7 kg under sina graviditeter och påstod att hon gick i sina vanliga byxor direkt. Vad sysslade de med på 70-talet egentligen??? Jag har upplyst dem om att det betyder att de alltså gick ner i vikt när de var gravida i och med att bebs, moderkaka, livmoder, fostervatten, extra blodvolym etc väger ca 9 kg tillsammans. Jag blir så trött. Antingen har de selektivt minne eller så bantade de hela tiden och det var liksom en naturlig livsstil. Jag har inte koll på hur mycket jag gått upp, typ 10-12 kg tror jag. Jag mår bra, jag äter bra, promenerar nästan varje dag, gör 1h yoga varje morgon och försöker sova och vila så mycket jag kan. Jag har det bra. Det är allt jag bryr mig om.

Idag vid besöket på BB kom en pappa utrullandes med sin lilla bebis i en sån där genomskinlig säng. Den såg helt nykläckt ut och hans föräldrar var och hälsade på. M och jag tittade på varandra och för första gången slog det oss; vi kan vara föräldrar om några dagar. Det är bara för stort för att fatta.

Äntligen har minustrenden vänt! Eludie har plussat, stort grattis!

Sitter framför datorn och gråter. Det är väl nån skum hormonrusch antar jag. Jag vet inte, jag blir så ledsen över alla som det inte funkar för. Som får negativa besked hela tiden. Det är så jävla orättvist. Det kunde lika gärna vara jag. Fasen, jag var helt inställd på att det skulle vara så för mig en lång tid framöver. Varför har just vi sån himla tur? Självklart är jag ju så himla glad över att vi inte behövde brottas med många behandlingar och bakslag. Men jag tycker inte att nån ska behöva det. Jag identifierar mig väldigt mycket med de som inte har lyckats än. Det är kanske därför jag haft svårt att göra det här till en gravidblogg. Ibland vill jag dela med mig att min lycka och allt fantastiska som händer just nu. Men andra gånger känner jag mig som ett barn som bara vill slå och skrika och vara oresonlig. Vad är poängen? Varför ska det vara så lätt för vissa och så ouppnåeligt svårt för andra. Var finns logiken och rättvisan i det?

Just nu är det tungt bland IVF-systrarna. Verkar som om de flesta får dåliga nyheter. Uniflora, Eludie, Kaica, Lilla J och min kära kära IVF-syster IRL. Det sistnämnda det allra tyngsta för mig personligen. En av de allra allra finaste människor jag känner i verkliga livet. Så varm, generös och positiv.

Livet är bra jävla obegripligt.

Ibland får jag en skum tanke. Som inte är logisk utan som antagligen grundar sig i mitt gamla sätt att tänka negativt. Att jag på nåt sätt kommer bli straffad för att jag inte fullt ut kan vara positiv och glädja mig åt Krigarn. Andra känslor, rädslor kommer i vägen. På ett sätt vill jag inte gråta med honom i magen. Men det är ju vad jag känner så det finns inget annat att göra. Jag hoppas han förstår att jag är så lycklig över att han finns just nu. Att det på nåt sätt ändå inte konkurrerar med andra känslor som kommer. Det är så här livet är Krigis. Upp och ner, glädje, sorg, lycka för sin egen del eller för andra, frustration ledsenhet för andra eller sig själv allt blandat i en enda stor cocktail. Jag antar att livet handlar om att känna mycket i vissa stunder. För att ta en paus och glömma bort det jobbiga i vissa. Livet går vidare på ena eller andra sättet.

Vi var på ytterligare ett tillväxtultraljud förra veckan. Krigis fortsätter att frodas och ligger nu på +7% över normalkurvan. Det verkar som om den lilla gynnaren har ett stort huvud för i v34+0 hade han ett huvud som är normalstort för 36+0 bebisar…. Men bara han växer och mår bra så får vi hantera det där med stort huvud vid förlossningen senare… Jag tänker mycket på förlossningen nu och har svårt att bestämma mig för vilken inställning jag vill ha till medicinsk smärtlindring. Jag vill helst föda så naturligt som möjligt men vet inte om jag är psykiskt stark nog att klara av smärtan. Dagliga andningsövningar och yoga ska ju förbereda mig för det, men ändå känner jag mig väldigt osäker på mig själv. Önskar att jag kunde ha lite mer tilltro till mig själv. Innerst inne vill jag ju absolut inte ta epidural och helst inte lustgas heller… Men bara Krigis kommer ut och mår bra så spelar det kanske inte så stor roll hur det går till. Men jag vill ändå att det ska bli en bra upplevelse för oss båda. Och för M förstås… Men han har inte så mycket talan i frågan. Han har än så länge vägrat att läsa en rad i förlossningsboken jag har gett honom där jag till och med har markerat vilka sidor jag vill att han ska läsa! Samtidigt tycker han att det är en strålande idé att föda naturligt utan medicinsk smärtlindring (eftersom vår BVC sagt att bebsen känner av alla typer av läkemedel), då kan man ju ändå tycka att han borde kunna engagera sig lite i alla fall. På nåt sätt antar jag att han förlitar sig på att jag ska klara av det, det är ju i och för sig smickrande… Eller hur man nu ska se det…

Jag kan inte fatta att vi är i vecka 35 nu. Jag är så otroligt glad och tacksam. Jag önskar så att alla som kämpar därute ska få uppleva samma sak. Kaica, Eludie och min IVF-syster IRL är alla synkade och har några dagar kvar till testdatum. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå vägen för dem alla och håller alla tummar jag kan!

 

Jag har fått magbilderna! Jättekul att se och fotografen tog fina bilder, det här är ett exempel på en mindre avklädd variant… Korten togs för två och en halv vecka sedan, magen har växt en hel del sedan dess, är i v32+0 just idag.

Från det ena till det andra så har jag väldigt ofta sammandragningar. Flera gånger om dagen och rätt orelaterat till huruvida jag stressar just nu. Inte för att jag oroar mig för det. Min BM har sagt att det inte är bra att ha så mycket sammandragningar nu och att jag borde ta det lugnt. Men jag känner på mig att allt är ok.

I helgen slog mitt liv in på en ny resa. Jag har påbörjat en kundaliniyogalärarutbildning som sträcker sig över två år. I torsdags började den och höll på i fyra intensiva dagar. Först och främst går jag inte kursen för att jag vill bli lärare, men för att lära mig mer om yoga för min personliga del. Sen får vi se vart det leder i framtiden…

För lite över ett år sedan tog jag ett medvetet beslut att satsa på mig själv och min hälsa. Efter år av trötthet, duktig-flicka syndrom, ständiga prestationskrav och misskötande av både kropp och själ bestämde jag mig för att det var dags att börja uppskatta och vårda mig själv. Hela tanken utlöstes av det faktum att jag en längre tid mått fruktansvärt dåligt över vår barnlöshet. Svårigheterna att hantera det och se andra runt omkring få, lätt som en plätt och utan ansträngning, det som jag så gärna ville ha höll på att äta upp mig inifrån. Jag orkade inte med sättet som jag avskärmade mig från många av mina vänner med barn heller.

Vi kunde ha påbörjat en IVF redan förra hösten men vi tog beslutet att vänta tills vi kände oss redo att kunna hantera en sån process. Och att lägga barnalstrandet på hyllan ett tag. Via ett tips från min mans yogalärare kom jag i kontakt med en kvinna som specialiserat sig på kvinnor och yoga. Jag ville veta om det fanns nåt sätt att öka balansen i kroppen och på så sätt hålla min endometrios i shack (jag var livrädd för att det skulle komma en cysta på andra äggstocken också så att jag blev av med större delen av den med) samt öka chanserna att få barn. I början av september hade vi ett möte och hon visade sig vara en otroligt varm person och vi pratade mycket om allt möjligt. Jag hade haft på känn att min endometrios blommat ut under tiden som doktorand, då jag stundals mådde väldigt dåligt med en osund arbetsmiljö, arbetstider och enorm press. Hon pratade om att prestationskrav, duktig-flicka syndrom osv hos kvinnor ofta skapar obalanser i underlivsregionen (det nedre chakrat), som hänger ihop med ens identitet och självbild. 

Jag fick i läxa att börja göra yoga dagligen. Sagt och gjort, jag gav mig i kast med tidiga mornar med lugn musik, yogaövningar och meditation. Till min förvåning började jag gradvis må bättre. Jag började tänka på att stressa mindre, ställa mindre krav på mig själv och att äta bättre. Efter några veckor handlade det inte längre om att må bättre för att kunna få ett barn, utan må bättre för att jag förtjänar att värdesätta mig själv och ta hand om mig själv, barn eller inte. Det kanske låter enkelt men det var en revolutionerande känsla för mig. Den tanken hade på nåt sätt inte slagit mig tidigare.

Nån gång i januari började vi känna att det kunde vara dags att ge sig in i IVF-landet. Jag kände mig stark och frisk och faktiskt, glad och harmonsisk (för att vara mig…). Jag var övertygad om att det här skulle bli en resa under en lång tid framöver, till viss del på grund av att vi inte fått så bra prognos att lyckas med IVF. Nu blev det ju ett lyckokast första försöket. Till min förvåning måste jag säga. Jag tror faktiskt att om vi hade kört på i höstas innan jag kommit i bättre balans så hade det inte funkat. Tiden var inte rätt helt enkelt.

Jag säger inte att det är tack vare yogan som vi är gravida idag. Men i och med att jag har mått bättre när jag satsat på mig själv så har den ju hjälpt på nåt sätt. Det är lite fult att hålla på, och tro på, alternativa grejer i forskarvärlden där jag arbetar. Endast logik och det som kan vetenskapligt bevisas kan man överväga att tro på. Men jag känner att livet är så förunderligt och det är så mycket vi inte kan greppa med den begränsade kunskap vi har idag. Varför inte öppna upp sig för möjligheten att det finns andra sätt än att knapra piller som kan göra att vi mår bättre fysiskt och psykiskt? Det gör livet mycket mer spännande tycker jag. 

I alla fall var början på min yogaresa i helgen otroligt spännande. Jag träffade så många fina människor. Men det får jag berätta om nån annan gång.