Skrivet av: songbird08 | april 1, 2011

Välkommen Jonatans ”lillakykker”

Jonatan har fått en lillasyster, eller lillakykker som han säger. Hon föddes för 5 veckor sedan. Ett litet mirakel vars nyhet slog ner som en bomb i våra liv förra sommaren. Vi trodde inte att Jonatan skulle få ett syskon så vi var lite chockade över att vara gravida utan hormonbehandlingar mm. Men antagligen hade graviditeten med Jonatan gjort att endometriosen läkt ut till viss del och gjorde det möjligt att bli gravida på naturlig väg. Så lilla Jill har Jonatan att tacka för att hon finns. Välkommen vännen!

Annonser
Skrivet av: songbird08 | mars 16, 2009

Det är inte lätt för papporna…

Spinner vidare lite på Thibbs tankar kring papparollen. När M kommer hem från jobbet är han speedad och har ofta fortfarande jobbet i tankarna. Han förväntar sig att Jonatan genast ska titta på honom och prata med honom. Men han behöver lite tid för att ta den kontakten. Med mig som han är med hela dagarna går det ju i perioder när han skrattar och pratar och fokuserar på mig och andra stunder vill han inte ha kontakt utan tittar på annat, alternativt är gnällig.

Man behöver alltså tillbringa lite tid med honom för att få de där guldstunderna. Men det verkar inte M ha fattat, han vill liksom bara segla in och få det gottigaste direkt… Om han sedan säger att han ska ta hand om honom en stund efter jobbet så lägger han gärna ner honom nånstans och sätter igång och jobbmailar. Dålig stil tycker jag. Då blir Jonatan grinig efter bara en liten stund. Han har liksom inget tålamod med honom.

Nästa vecka ska jag på 4 dagars yogakurs. Då kommer M ta hand om honom halva dagarna. Det tror jag är jättebra för deras kontakt och Ms förståelse för honom och vad han behöver. Frågan är bara om mamma kommer att kunna slappna av? För varje vecka som går så blir jag mer och mer fokuserad på Jonatan och kommer honom närmre och närmre. Jag vet ju att jag är den som tar hand om honom bäst just nu. Nu gäller det bara att släppa kontrollen och låta M ta ansvar också och ta hand om honom på sitt eget sätt. Men jag kan bara inte låta bli att tycka en massa….

Skrivet av: songbird08 | mars 11, 2009

Premiärer

Jaha så nu har man gjort premiär på offentlig amning. Var inte helt smidig och tror att jag flashade rätt rejält. Kändes inte helt bekvämt. Jonatan var supersnäll och glad och hängde med mig på kafe på södermalm för att träffa en kompis. Bajsade inte ner sig förrän 5 min innan vi skulle. Premiär på Kafebesök för oss två också. Han är för go!

Skrivet av: songbird08 | mars 11, 2009

Sömnlös natt

I natt låg jag vaken i 3 timmar. Kunde inte somna om efter kl3 amningen. Tänkte på allt möjligt. Men så lyckades jag snöa in på grubblerier huruvida vi kommer att försöka med IVF igen i framtiden för ett andra barn. På nåt sätt kände jag mig stressad över den tanken.

Jag tror att det startade med Ms kommentar igår om att vi kunde åka till Costa Rica nästa år med hans jobb för att stanna där i ett par år. Vi har pratat om att jobba utomlands förut. Då sa han att jag kunde jobba med det och det eller det eller så är jag gravid med vårt andra barn. Va?! Han tycks inte ha fattat att vi har svårt att få barn och att vi hade en j-vla tur när vi fick Jonatan.

Han har en kompis som försökte bli gravida i flera år och till slut lyckades med IVF. Ett halvår efter förlossningen blev hon gravid på naturlig väg helt oplanerat. I hans okomplicerade och överpostiva hjärna kommer det hända oss också. What about mina äggledare som inte har nån passage? Verkar som om han glömt den lilla detaljen. Om det ska bli nåt mer är det IVF som gäller. Jag har aldrig behövt drabbas av ett negativt besked vid en IVF. Jag är inte säker på att jag vill ge mig in i den leken igen när jag nu tog mig helskinnad och osargad ur förra gången.

Jag vill inte tänka på fler barn. Jag vill bara njuta av Jonatan och vara nöjd med det. Vi har haft sån fruktansvärd tur och jag vill bara inte gapa efter mer. Det känns inte rätt.

Skrivet av: songbird08 | mars 8, 2009

Jippi!

Inatt sov Jonatan 8 timmar i sträck! Ville bara säga det, kommer antagligen inte hända igen på länge…

Skrivet av: songbird08 | mars 4, 2009

Utvecklingsfas

img_7288Imorgon blir Jonatan 12 veckor gammal. I den fina boken som jag trodde att jag skulle lusläsa mer än jag gjort ”Växa och upptäcka världen” så påstår de att runt vecka 12 går barnen igenom en utvecklingsfas. Under den här fasen så brukar världen bli lite extra påfrestande och utmanande för dem, i och med att deras sinnen och motorik tar ett utvecklingssprång. Det här resulterar i att de i några dagar blir lite extra klängiga och kinkinga för att sedan gå ur fasen med nya färdigheter.

Olika barn koncentrerar sig på att lära sig olika saker under den här fasen. Tydligen brukar det hända en hel del med deras motorik och kroppskontroll. Som att de kan hålla upp huvudet helt själva, rulla runt på mage från rygg, sitta upprätt när han lutar sig mot en och sticka tårna i munnen. Bland annat. Jonatan kan inte nåt av detta. Huvudet floppar åt alla håll och kanter utan kontroll, rulla runt är det inte frågan om och han är alldeles för tjock för att lyckas få upp tårna ens i närheten av munnen. Det enda jag har märkt är att han nu lyckas gripa tag i sina leksaker och gärna stoppar dem i munnen. Samt att han håller hårt i min tröja varvat med att liksom smeka mig över bröstkorgen när han ammar. Men det här med kroppskontroll verkar inte riktigt vara hans grej än.

Däremot tror jag att han har koncentrerat sig på att utveckla sitt tal. Han kan ligga och titta en djupt i ögonen i evigheter och snacka och gurgla på. Han gillar också att titta intensivt på människor omkring honom. På mammabarnyogan idag så stirrade han ut en annan mamma under hela passet. När jag själv gör yoga med honom brevid varje morgon så tittar han förundrat på istället för att leka i babygymmet. Han blir också helt totalfokuserad när jag sjunger för honom.

Jag tror helt enkelt att hans lilla personlighet är fokuserad på att titta, lära och lyssna och inte vara så aktiv själv.

I slutet av kapitlet finns det en rad lekar man kan leka med barnet för att hjälpa det i sin utveckling. Intresset var noll när jag testade dem på Jonatan idag. Det kändes som om han inte fattade nåt och var alldeles för liten för dem. Jag kanske borde känna mig stressad nu och undra om det är nåt fel på mitt barn. Men det gör jag inte alls. Han är alldeles perfekt som han är. Han bara tar saker i sin egen takt. Så det så.

Skrivet av: songbird08 | februari 27, 2009

Myskväll med Jonatan

Jonatan och jag har en myskväll hemma. M är ute och dricker öl med polarna. Hans förlust helt klart. Jonatan har faktiskt sovit hela kvällen, men det är mysigt bara att höra honom snusa brevid mig i soffan och vakna upp emellanåt för lite mat.

Han sover med snuttefilten över huvudet. Det började med att vi la den över lilla flinten på natten för att han inte skulle frysa om huvudet. Men snart hade han bökat tills den låg över hela ansiktet. Och nu gör han alltid det. Märkligt men rätt gulligt.

Annars har vi två varit på utflykt till Uppsala på dan för att vara med på en arbetskomps lilla killes ettårskalas. Jonatan visade inte upp sin bästa sida. Gjorde entre med ett illvrål. Han som nästan aldrig skriker. Sedan såg han skeptisk ut hela tiden och slog till alla som var framme och ville ta på honom. Mammas lilla charmtroll…  Efter det hälsade vi på damen som jag varit inneboende i veckorna hos sedan två år tillbaka och henne fyrade han av leende efter leende till. Hm man vet aldrig vad man kan vänta sig…

Han har blivit en riktig liten tjockis. För två veckor sedan på 2 månaders kontrollen vägde han 6.2 kg och var 61 cm lång. Då hade han växt 5 cm och ökat 1 kg i vikt på två veckor. Nu har han nästan växt ut stl 62 och börjat på stl 68. Kinderna är hur runda som helst. Han har i snitt gått upp 300g iveckan, det normala är hälften! Tuttarna har ett outsinligt flöde av mjölk och han är inte sen att dra nytta av förråden. Tyvärr så verkar det finnas så mycket att han aldrig lyckas tömma brösten, jag har redan haft mjölkstockning två gånger. Rätt kul faktiskt, hade inte haft över 39 graders feber innan dess på 15 år…

Kan inte fatta att han är så himla fin och mysig! Värd varenda mjölkstockning i världen… Jag börjar komma till ett stadie av mindre besatthet av lilla killen. Vill helst inte vara i ett annat rum än honom när vi är hemma. Om jag fick välja vem som skulle sova brevid mig i sängen (vi har en 140 säng så det är svårt för oss alla tre att få plats hela natten) så skulle jag välja Jonatan. Men det har jag inte sagt till M. Och Jonatan sover supergott i sin lilla vagga som står brevid vår säng.

Fast på morgonen när M går upp så flyttar vi Jonatan till vår säng och vi två sover så tätt så tätt ett par timmar till. Och när han vaknar upp ligger han tyst och tittar sig förundrat omkring en lång stund. Som om han upptäcker världen ny varenda morgon och tycker att den (och mest taket och lampan) är en fantastisk plats. Och genom hans ögon tycker jag också det. Så just nu är jag mer förälskad i bebis än i mannen…. Vilken tur att M inte alls är svartsjuk av sig!

Varning till känsliga tittare….

Häromdan pratade jag med M om att jag är ledsen över att det inte verkar gå så bra för mina bloggvänner när det gäller kampen för biologiskt barn. M som tycker att jag engagerar mig för mycket sade snabbt ”men det är ju bara att adoptera”. Jag slog genast bakut och tyckte att han avfärdade det för lätt och menade att det ju ändå är en sorg som man behöver bearbeta samt vara i, den att inte få/ha problem med att få ett biologiskt barn. Han menade att han inte hade haft något som helst problem med att adoptera ett barn istället om det inte funkat för oss. Vilket är himla lätt att säga när vi nu har haft turen att få Jonatan. (Som är det namn han fått, Krigis känns inte längre aktuellt som smeknamn…).

I alla fall fick det mig att fundera; vad är egentligen skillnaden mellan ett biologiskt  och ett adoptivbarn?

Det mest uppenbara är ju att ett biologiskt barn ärver föräldrarnas gener. Vilket betyder att ens barn kan likna en själv när det gäller kroppsliga attribut. Sedan kan också delvis talang ärvas, som tex musikalitet och sinnelag som humor. Medan mycket annat också beror på miljö och uppväxt.

Vilka mer skillnader finns det? Jo självklart graviditet och förlossning samt också i många fall första tiden med barnet. Det går man ju miste om med ett adoptivbarn. Vad man däremot ofta får är kopplingen till ett annat land och i många fall  har jag förstått att föräldrarna spenderar en hel del tid i landet där barnet är fött innan de åker hem. Man får också möjligheten att ge det barnet ett bättre liv än det skulle ha fått  i sitt hemland.

När jag funderade över det här kom jag att tänka på att jag inte riktigt kopplar Jonatan till min graviditet och förlossning. Nu när jag får lära känna honom mer och mer och ser framför mig den fantastiska möjligheten att få lära känna, stödja och vara tillsammans med den här lilla varelsen medan han växer upp och lär sig mer, så känns graviditeten så oviktig i sammanhanget. Den pågår i nio månader och min resa som föräldrar handlar om hela livet. Missförstå mig inte, jag är otroligt tacksam för att jag har fått uppleva en graviditet, men i sammanhanget är det inte lika viktigt.

Jag är också rätt så ointresserad av vem han kommer att likna när han växer upp. För mig är det så uppenbart att han är en unik individ som på ett sätt har väldigt lite med  mina och Ms gener att göra. Han är ju sin egen person oavsett.

Enligt det yogiska tankesättet så består en människa förenklat beskrivet av tre komponenter; kroppen, sinnet och själen. Kroppen och sinnet är det vi upplever och lever i världen med och som härbergerar själen. Hur dessa två ter sig har en hel del med våra gener att göra, men också med miljö och uppväxt. Själen däremot kommer enligt detta tankesätt inte in i fostret förrän i vecka 16. Man ärver alltså inte sin själ av sina föräldrar utan själen väljer själv vilka föräldrar och vilken situation den ska födas till, med tanken att den ska utvecklas och lära sig nya saker i detta liv. Med det tankesättet, man måste nog tro lite på ödet också, så väljer också själen i det adopterade barnet att födas till föräldrar som inte kommer att behålla den. Utan den väljer en situation där den ska få nya föräldrar och kanske ett annat hemland som destination.

Vad är då själen för nåt?? Jag tänker mig att den är den del av oss som är vårt sanna jag. Som är del av något större och som är oändligt, inte förgängligt. Den del som är det vackraste vi har och som man kan ana när man tittar in i ett oskyldigt barns ögon och ser ett djup och ibland en visdom som man sällan ser hos vuxna. Barnen är ju mer naturliga och har en bättre kontakt med sig själva, inte ännu märkta av alla turer i livet som får oss att tappa kontakten med vår själ. Kort sagt; vårt sanna jag och inre visdom och på det sättet också en stor del av det som utgör vår person.

Om man tänker på det här sättet så är det uppenbart att det man ärver av sina föräldrar; kroppen och sinnet, inte alls är lika viktigt i resan med en annan människa som det som man inte ärver vilket är själen. Alltså kan man tänka sig att det inte  borde spela nån som helst roll om det barn man har tagit till sig och följer genom livet är ens biologiska barn eller ett adopterat barn.

När jag tittar och är med Jonatan känns det extra självklart. Det är så ointressant att han kommer genetiskt från mig och M. Han är ju sin egen lilla individ och med en själ som är klok och fin och som jag har så mycket att lära av. Vi tycker ju att vi som föräldrar har så mycket att lära barnen, men vi har mer att lära av dem. Och att få vara med på deras resa i livet och se dem utvecklas, oavsett genetik eller inte, är ju den största gåvan man kan få.

Jag vet, det låter flummigt. Och frågan är om jag hade haft det här resonemanget om jag själv inte kunnat få ett biologiskt barn. Det är ju lätt för mig att tänka så som sitter här med Jonatan. Men jag känner på nåt sätt i djupet av mitt hjärta, eller är det kanske min själ som talar, att det är sant.

Skrivet av: songbird08 | januari 2, 2009

Mammalycka och mammaskuld

Så har nu lilla krigis levt sina första tre veckor utanför livmodern. Vad jag inser är att man kan aldrig i förskott förbereda sig på hur det är att få barn. För mig så många blandade känslor som jag inte hade kunnat förutse.

Å ena sidan en känsla av mirakel, att den här lilla varelsen kommit till oss, att han är så fantastiskt perfekt, så fin, luktar så gott och i hans ögon finns på nåt märkligt sätt så mycket djup redan. Jag kan inte få nog av hans närhet och jag tror nog att det är mer för min än för hans skull som han och jag sover tätt intill hela natten. Jag blir stressad om han är för långt borta. Jag misstänker att han tycker att jag är lite jobbig som vill pussa honom i ansiktet mest hela tiden. Och som har 300 töntiga smeknamn på honom som jag sjunger med olika melodier när vi byter blöjor; gullgoset, älsklingsvännen, älsklingsgoset, älsklingsgullebarnet, gullesötnosen, sötegoset… Need I say more, M är uppriktigt orolig för att jag ska totalklemabort honom.

Å andra sidan en orolig stressad känsla. En viss oro att inte räcka till. Inte veta hur jag ska trösta på bästa sätt. En stress att vilja optimera omhändertagandet. Kastar mig över alla möjliga böcker; Nära barn, Barnaboken, I huvudet på din bebis osv. När jag nånstans inser att vad jag måste hitta är min instinkt och min väg. Han finns ju här, jag behöver bara observera, försöka tolka, försöka, bara vara där.  Nånstans finns också en oro över att känna mig låst. Och den känslan hänger ihop med skulden. För så ska man inte ens tänka på att känna när man har längtat så och kämpat så. Ibland längtar jag tills han är lite större. När jag kan förstå honom bättre. När den mesta spädbarnstiden är över och allt prövande, lära kännande och skrik och panikgråtande är över. Då skäms jag för jag vill ju njuta av varje sekund och leva här och nu. Men det är inte alltid så lätt när man har vyssjat och tröstat i ett par timmar, klockan är halv ett på natten och man undrar om han någonsin kommer somna. Och undrar vad man gör för fel.

Att få barn förändrar verkligen livet. Nu är det nån annan som bestämmer. Ett litet pyre som man är beredd att göra precis allt för. Och en gnagande oro i bakhuvudet om man kommer att orka och klara av det på bästa sätt. Jag måste hitta ett sätt att släppa prestationsångesten och bara vara, bara känna och lita på mig själv och på att det är tillräckligt att vara där och göra sitt bästa.

Skrivet av: songbird08 | december 22, 2008

Förlossningen del 2

Klockan sju på morgonen efter 32 timmar latensfas kom nya skiftet med barnmorskor och betsämmer sig för att kolla hur öppen jag är; 6 cm. Det bestäms att värkstimulerande dropp ska sättas och sagt och efter frukost och förberedelse sätts droppet klockan 10. Nästan genast startar värkarna med 2-3 minuters mellanrum och 1-1,5 min långa. Oj oj det var bara att hänga på och fortsätta andas som förut. Jag stod mest hela tiden och M masserade min rygg. Men även om det gjorde väldigt ont så kände jag att det funkade att andas genom värkarna och fokusera. Med jämna mellanrum kom barnmorskan in och undrade: nån mer smärtlinding? Vilket mest gjorde mig förbannad. Jag hade ju skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha medicinsk smärtlindring och jag klarade det väldigt bra genom att andas. Inte en enda gång skrek jag eller sa att det gjorde för ont eller att jag ville ge upp. Jag bara andades och höll käften. Jäkla barnmorska.

Efter 3 timmar så hade jag öppnat mig 10 cm men det var en sista kant kvar. Den sista biten tog en timma och det var nog den jobbigaste biten. För nu sa barnmorskan att de inte kunde se barnets hjärtljud när jag stod upp och de tvingade mig att lägga mig på sängen för att sätta in en skalpelektrod. Värkarna var klart jobbigare att ta liggande förutom att det är en mindre effektiv position att vara i för att förlossningen ska fortskrida så snabbt som möjligt. Nu var värkarna riktigt tuffa och jag kände att jag orkade men att jag låg på gränsen för vad jag kunde andas mig igenom. Då kommer barnmorskan igen och sätter upp droppet ytterligare, fast värkarna kom var 3e minut. Jag säger åt henne att låta bli och säger att de är starka och täta nog som de är men då säger hon att hon vill kolla hur mycket bebisen orkar! Hon vill alltså skruva upp värkarna till max vad bebisen klarar utan att vara alltför påverkad och skiter i vad jag säger. Då bestämmer jag mig för att testa lustgas en stund för att se om det kan hjälpa mig att klara det extra trycket. Fast jag ville inte ha särskilt mycket på så de satte en låg procent kvävgas jämfört med syre och eftersom min andning gick ut på att andas in för att sedan andas ut hela värken igenom så fick jag inte i mig tillräckligt för att känna nån effekt. Alltså struntade jag i lustgasen efter en halvtimma.

Klockan 14 sätter krystvärkana in och mitt i detta är det skiftbyte med barnmorskor igen. Lite kaotiskt. Vilken jäkla kraft! Det gick inte att stå emot utan kroppen krystade automatiskt. Nu gick det ju inte heller att andas ut långsamt utan det blev nån slags djurisk stötvis andning som kom. Jag står upp större delen av tiden men en läkare kommer in och säger att jag måste lägga mig ner för bebisen är för påverkad när jag står upp. Efter 25 min har bebisen nåt bäckenbotten och nu tycker läkaren att bebben måste ut. Alltså säger de till mig att ta i allt vad jag är värd och efter 3 värkar är Krigis ute! Tyvärr så gick ju det för fort för att vävnaderna skulle kunna hinna töja sig och jag brister rejält. Hela vägen bakåt och en partiell bristning av slutarmuskeln också. Det visade sig att Krigis mådde topp och läkaren ber i princip om ursäkt för att han pushade på förloppet och spenderar 1,5 timma på att sy ihop mig.

M och jag efter det bekanta oss med Krigis och han är inom en timma på och snuttar på bröstet.

Sammanfattningsvis så känner jag att jag kände mig stark och blev aldrig riktigt rädd. Smärtan gick bra att hantera, förutom 30 min med lustgas (som förmodligen inte gav nånting pga för låg konc och att jag bara andades in en gång varje värk) så klarade jag det utan medicinsk smärtlinding. Det känns verkligen som om jag går från min förlossning med en känsla av att man klara så mycket mer än man tror och att det kan ge mig styrka i andra situationer i livet. Superhäftigt! Samtidigt så är jag inte så nöjd med barnmorskorna och det var ju inte topp att brista som jag gjorde, men känslan är ändå sammantaget väldigt positiv.

Jag hade trott att jag skulle flippa ur och skälla ut M vid några tillfällen men jag tror inte att jag höjde rösten en enda gång. Det var som om jag var för fokuserad för att slösa energi på det. Men så skötte han sig ju exemplariskt också…

Older Posts »

Kategorier